GöteborgIda

ännu en helg som är slut men snart är nästa helg här för veckorna går så otroligt fort. framför allt denna vecka kommer gå fort, truckkurs tisdag och onsdag, tvättis på torsdag och så hinna träffa lite vänner. sen är fredag här och helg. och nästa helg ska William till huvudstaden.. utan mig!! det börjar kännas nervöst redan nu även om jag vet att han kommer ha det toppen med sina pappa, farmor och farfar. men han ska vara 40 mil ifrån mig i en hel helg. kommer dessutom inte hinna träffa honom på söndag när han kommer hem för då ska jag självklart jobba till 23.45 så han får sova hos farmor och farfar. hm.. får se till att hitta på en massa skoj på helgen och inte sitta hemma och gråta i min ensamhet ;-) nu blir det faktiskt sängen för mig del.

igår vart jag så ledsen. fick ett samtal om att William inte fått dagisplats i Bohus. och inte finns det någon "dagmamma" heller. eftersom att jag inte har körkort så kan jag inte ha han någon annanstans. jag börjar jobbet 7.15 på morgonen, menar dom att jag ska sätta mig på bussen runt halv sex tiden för att lämna William på dagis runt 6 på morgonen, sen ta mig till jobbet? sen ta mig hem från jobbet och hämta William på dagis runt 17-18 tiden? han kan för fan inte vara på dagis så länge!! idioter, då kan dom väl försöka hitta någon som faktiskt kan ta sin unge till ett annat dagis så att jag kan ha William på dagis. hur ska jag annars göra? hm.. ska iallafall prata med våran BVC sköterska då hon sa att hon kunde prata med dom och be dom priotera mig på grund av att jag är ensamstående och måste jobba och allt sånt här. nu ska jag lägga mig och mysa lite med favoritpojken.

lillplutten.. vart tog du vägen

när jag tittare på den övre bilden så inser jag att min bebis är inte längre en bebis. han är ju för i sjuttsingen en liten pojke. vart tog min bebis vägen och när växte han upp? igår hade jag en kompis här som vart lite chockad över att jag hade ett riktigt hem och grejer och bara är 20 år gammal. och det har han rätt i, jag stör mig på att jag inte har allt jag vill ha i mitt hem, men jag har faktiskt ett jävligt fint hem för att ha min första egna lägenhet och är endast 20 år gammal. det är ju helt otroligt egentligen, att jag inte tänkt så innan.

jag är verkligen glad över att jag skaffade barn så pass ung ändå. tänk så skulle jag vänta tills jag hade kommit på vad jag ville bli, plugga och sen jobba ett tag. då skulle jag ju vara kring 30 när jag skaffade mitt första barn och det finns bara inte i mina ögon. när jag är 30 ska jag vara klar med barnafödande för detta liv! haha, man måste ju passa på medans man är ung och orkar. plugga klarar man när man är 40 år, om inte äldre till och med. okej med nån sladdis sådär på senare år när man blir bebis sugen igen när alla ungar växt upp. men att få sitt första barn kring 30, nej tack. jag har min fina son, fina lägenhet och mitt underbara jobb! otroligt vad jag har lyckats med under mina ynka 20 år.

mamma älskar dig lillweezi, löjligt mycket

jag går ofta runt och funderar på det här med barnuppfostran. det finns så många olika sätt och knep. alla hittar något som dom tycker funkar för dom och deras barn. jag vet bara inte riktigt vilket som är min och Williams grej. men så länge man göra sitt bästa så kan det inte bli dumt! något jag tänkt på är det här med alla säkerhets prylar man ska ha i hemmet. jag har bara såna grejer i eluttagen, inget annat. hade jag haft en trappa så hade jag haft barngrind men allt det andra, varför? barn är nyfikna och vill utforska och upptäcka som galningar så självklart ska min son få fortsätta driva denna nyfikenhet eftersom att det är en ganska bra egenskap! så istället för att sätta lås och bom på allt så flyttar jag runt och tar bort det farliga. i lådorna han får tag i har jag alltså bara snälla grejer. och det kanske inte är super kul att städa undan hela tiden men jag vill ju Williams bästa :-) hur gör ni med era ungar som vill springa runt i hela hemmet och rota bland allt?

Mål för 2011

- känna mig stark och lycklig som ensamstående mamma
- komma igång och jobba heltid och ha W på dagis
- inreda mitt hem precis som jag vill
- träffa alla mina fina underbara vänner massor
- träna
- någon typ av semester i sommar

Köp innan årets slut till hemmet

- vitt vitrinskåp
- soffa
- nytt köksbord + stolar
- tavlor
- växter
- matta till korridor och sovrum
- stor platt TV till vardagsrum
- köksredskap
- massa leksaker till W

sen är jag nöjd, måste bara börja jobba och tjäna pengar
ut i det fina vädret nu!


lilla william <3

idag blir jag ensamstående på riktigt. Nathan flyttar ut. kan inte svara på hur det känns, väldigt blandade känslor. det ska bli både skönt och jobbigt. tråkigt att man har byggt upp ett hem som man nu ska dela på, låna ihop saker man blir av med och så vidare. men jag får se det som ett projekt detta år, att fixa mitt hem till något som jag och William trivs i. det kommer bli bra och jag ska kämpa allt jag kan till den dan då allt är som "vanligt" igen. min första tid som ensamstående ska jag spendera på jobbet både ikväll och imorgon kväll. sen åker jag till Västerås i lite över en vecka och vilar upp mig för att sen ta mig hem och stå på min egna ben. kommer nog inte blogga så mycket under denna tid som kommer bli otroligt tuff. kanske slänger ut nått inlägg här och där men ni behöver inte förvänta er minst ett inlägg om dan utan det kommer när det kommer :-) kraam till alla fina där ute <3

tiden går så jävla snabbt. vet inte om jag börjar få någon ålderskris haha! men jag har börjat upptäcka grejer i vardagen som får mig att tänka "shit jag är vuxen och börjar bli gammal." inte så att jag ogillar det utan det är mer skrämmande. för nånstans så känner jag mig fortfarande som 18, men jag blir ju för tusan 21 i år. idag var Erika och Ida här och vi sitter och snackar matlagning. och då kände jag det där igen, jag är vuxen och sitter här med mina vänninor och våra ungar och snackar om matlagning. sjukt eller hur. jag har ju ett barn, jobb och boende. precis som vilken annan vuxen som helst men ändå så tror jag ibland att jag är 18. kanske är det för att tiden gått så sjukt snabbt sen jag var 18? vad hände med tiden från 18 till 21 egentligen? det är ändå 3 år men som känns som 1 vecka.. skumt det där

bloggen kommer nog bli lite deppig till och från framöver. jag mår så fruktansvärt dåligt vissa dagar. framförallt när William somnat och jag får "egen tid". då försvinner golvet och jag hamnar på botten. lyckas somna och vaknar av en underbar William som jag har underbara dagar med. eller så jobbar jag och där koncentrerar jag mig på den höga musiken och att snacka med alla om annat. men kvällarna är inte att leka med. jag blir så förvirrad och hittar verkligen ingen väg upp. inte ens att fly och flytta hem till Västerås skulle hjälpa. jag har fortfarande kvar dom ekonomiska problemen oavsett vart jag befinner mig. jag känner mig lurad och hjälplös. vi hade ju bestämt och visste hur vi ville ha det och leva. man ska nog inte planera saker eller tänka på hur det ska bli, för det är nog sällan det verkligen går som man tänkt sig.

pratade med soc idag. för att få hjälp denna månad (endast denna månad som kommer gå åt helvete ekonomiskt) och för att få deras hjälp så måste jag skriva in mig på arbetsförmedlingen vilket jag kan förstå eftersom att jag inte är fastanställd. men sen måste jag även gå på ett ställe som verkar hemskt. att gå dit skulle kännas sjukt förnedrande. jag har jobb och kan klara mig själv för i guds skull, men inte denna månad bara. måste jag då behöva bli (för mig) förnedrad? på detta ställe ska jag sitta och sy och baka? känna mig som ett fattigt barn i afrika som jobbar för att få råd med hyran. jag kanske är taskig som säger allt detta mot alla som går på soc bidrag. men jag har aldrig behövt nå bidrag och har alltid haft tankarna på att jag aldrig ska behöva det. att gå på soc är dåligt för mig, man ska kunna försörja sig själv!

förlåt att jag inte alltid svarar på alla samtal varje dag. men jag orkar inte prata jämt. för när jag är iväg och har släppt tankarna lite så orkar jag inte prata om det jobbiga. jag ringer er eller svarar när jag orkar. och tack för alla som peppar mig med alla fina ord. det betyder verkligen att få höra, önskar att jag trodde på mig lika mycket som ni verkar göra. men en sak jag står fast vid är att det kommer lösa sig. det vet jag, jag kommer inte hamna ute på gatan med William och utan pengar. självklart kommer det att lösa sig, men det är en jobbig period att gå igenom. nu ska jag försöka lägga mig och sova, är trots allt helt slut efter lite sömn och en heldag på jobbet.

hatar när folk gör såna här inlägg.
men jag var tvungen att få ur mig lite.
detta är tyvärr inte allt, det finns så mycket mer.
men det är saker som måste stanna utanför bloggen.

Fick en fråga av "Nicke nyfiken", vem nu denna är? om hur det går mellan mig och Nate. skrev ju tidigare att vi skulle separera, vilket vi var påväg att göra. men vi försökte ännu en gång. vilket tyvärr misslyckades på grund av anledningar jag inte vill gå in på. vill iallafall berätta läget då jag vet att många där hemma i vässan undrar. så vi ska alltså separera på riktigt denna gång. 1 mars flyttar vi isär. jag kommer kanske bo kvar i denna lägenhet om jag inte lyckas fixa med diverse grejer och kan hyra en tvåa i andra hand av snälla Elina. hyran är nästan dubbelt så låg så det skulle verkligen vara helt awesome! inte nog med att det är tufft att stå helt på egna ben så är det även tufft att ha barn och flytta isär. man ska hålla sams, vara rättvisa och göra det bästa för William. men jag vet att vi kommer klara det, vi båda är väldigt måna om Williams hälsa och vad han mår bäst av. så William kommer bo hos mig på heltid då han är för liten för att ha två hem. Nate får komma hem till oss och träffa William och vara hos oss när jag ska jobba. Självklart kan han åka iväg med honom under dan och hitta på saker, men han kommer bara att ha ett hem tills han blir lite större.

så ja man kan väl säga att mitt liv är lite upp och ner just nu. vissa dagar känner jag mig som världens starkaste och bara vet att detta kommer jag fixa. medans vissa dagar är helt åt helvete och allt jag tänker på är att flytta hem till mami och babo. bara få luta mig mot deras säkerhet och slippa denna panik och oron över hur allt ska bli. men flyttar jag hem så blir jag utan bostad och blir arbetslös. även om det skulle fixa sig så småningom så känns det för jobbigt att lämna bostad och jobb och alla fina vänner jag har här. är verkligen sjukt glad över alla fina jag faktiskt har här som stöttar mig, det är guld värt ska ni veta. sen vill jag också att William ska kunna träffa sin pappa som han har fått en otroligt fin kontakt med här på slutet.

nästa steg just nu är the big day, monday. då ska jag ringa en massa samtal, främst till att kolla upp om jag kan flytta 1 mars samt att få försörjnings stöd denna månad eftersom att jag får otroligt lite pengar denna månad. skulle gärna vilja bo kvar i denna lägenhet men med tanke på hur jävla dyr den är så är det bäst att hitta ett billigare alternativ. så nu vet ni läget. och jag vet att allt löser sig alltid på något sätt. vill bara att den dagen ska komma, då allt är som vanligt och rullar på i en bra balans. men man måste kämpa och det är väl sånt som gör en till en stark människa! massa pussar och kramar till alla fina vänner och familj!


tack vare dig klarar jag vad som helst.
otroligt hur mycket styrka du ger mig <3

william spyr hela tiden. jämt jämt jämt överallt. det spelar ingen roll att han äter en lite tjockare ersättning, lite smakportioner eller att ha honom still efter mat eller något sånt. han spyr oavsett vad. och det är så tröttsamt. jag försöker alltid ha en handduk i hans närhet men ändå lyckas han kräkas ner mig, flitar, soffor, mattor och gud vet allt vad det är. jobbigast är nog när han gör det hemma hos någon annan när man sitter där med en handduk och känner sig som ett fån. hur kom spyan på soffan när jag sitter här med handduk? pratade med BVC idag och eftersom att han går upp i vikt som han ska så är det helt enkelt bara att stå ut. bara fortsätta torka och låta tvättmaskinen gå varje dag.

försökt komma i kapp i blogg läsandet, hade 993 olästa inlägg.. så nja kom väl ner till 400 efter att bara tittat igenom bilder och skummat texten. känns ändå inte sådär jätte kul att läsa om folks andra advent, var ju en vecka sen liksom ;-) såå, min vecka i Västerås har varit kanon! hunnit träffat en hel del, till och med varit barnledig och fått partat. inte nog med det så var jag barnledig dagen efter också när jag kom hem och parta med grannarna. vilken dålig mamma jag är va. nej det tycker jag faktiskt inte. både jag och William behöver det. när folk träffar William så blir alla så fascinerade över hur glad han är mot alla han möter, inte alls blyg. och vad tror ni det beror på? jag tror det beror på att han är van att ha mycket folk runt omkring sig, träffa nya människor, hänger på mammafikor och såna saker. bebisar behöver också få den sociala biten med andra människor än mamma och pappa. dessutom gilla nog williams far och mor föräldrar att få lite egen tid med honom. och även jag uppskattar det, fastän det känns lite halvkonstigt och tomt.

hur tänker ni kring sånt?
självklart förstår jag även att folk inte gillar att lämna bort sina ungar. alla är vi olika. vissa klarar till och med inte av att lämna bort dom. och då är det helt enkelt bara att ta det, right?! nu ska jag gå och lägga mig. nattis på er


min super långa-söta bebis! <3

efter förlossningen blir många mammor helt hysteriska över att man ska tappa sina graviditets kilon. man vill börja träna och äta rätt och återfå sin normala figur. för mig är det tvärtom, jag vill ha mina 8 kilon som jag fick av graviditeten. men dom är borta, dom var borta redan efter en vecka och nu har jag jag tappat ytterligare 2 kilon. jag ligger på 50 kg med mina 170 cm. inte okej. jag gillar det inte, framför allt inte mina smala ben. det är INTE snyggt. jag kan behålla magen, men benen alltså. hur ska jag kunna gå upp i vikt? jag har under hela mitt liv försökt, ätit allt jag kan, tränat och ätit bra men inget funkar. och nu har jag dessutom inte tid. jag glömmer bort att äta. äter frukost vissa dagar men annars äter jag bara nån middag om dan. när jag egentligen borde äta frukost, lunch och middag. men det är så tråkigt att stå och laga mat till sig själv, sitta och äta själv och allt sånt. jag vill börja träna på riktigt och komma igång för det får mig att må bättre, men jag kan inte träna varje kväll. då måste jag ha barnvakt och jag måste ta mig till Sportlife och sen ta mig hem. kanske ska börja träna hemma? men då måste man ju verkligen ha disiplin och se till att göra det också. och när det väl kommer till kritan, vem har det? men man kan göra ett försök, någon som har tips på nån bra sida med gör-det-hemma-utan-redskap-övningar? please help me, hur hinner ni träna och äta vaje dag? :-D

vafan gör man som ensam mamma på kvällarna, utan sin familj i närheten? sjukt vilken omställning att vara själv och då har vi ändå inte flyttat isär än. men Nathan jobbar och är iväg ändå så jag är sjläv en del, bra att vänja sig liksom. och innan när jag varit singel så har jag ju haft min familj och mina nära vänner. nu har jag en del vänner, men det är mest mamma vänner och vi ses på dagtid. har även grannarna och där är jag alltid välkommen, oerhört snällt. har även nathans familj, men det är hans familj. kan inte träffa dom för mycket känns det som, det är ju inte mina föräldrar och nu är jag inte tillsammans med nathan längre.. svårt att bli singel i en stad där man inte har dom man egentligen behöver. vem ska jag se på idol med på fredags kvällarna? vem ska jag äta middag med varje dag? varje dag är upp och ner. det blir bättre jag vet och jag borde inte klaga. finns alltid någon som har det värre och så vidare. men jag måste rensa skallen lite och det är därför jag bloggar. behöve space i hjärnan liksom. nu ska jag ta ett bad innan william vaknar. lite egen tid... som jag inte alls har för mycket av just nu ;-)

just när jag ska lägga upp bilder så går det inte?!
idag känner jag mig löjligt ensam. har haft nathans kompis Linus här fram tills nu och nu när han har åkt så känner jag mig bara ensam, som att jag är ensam på jorden med William. när man är i ett förhållande och är själv hemma så är det inte samma sak men så plötsligt när man är singel så känner man sig så sjukt ensam. så deppigt, vilken deppig avslutning på dagen. och så tänker jag, hur blir det när nathan verkligen flyttat härifrån? vad ska jag göra dessa dagar? nåja nu väntar jag på att nathan ska komma hem så kan jag lägga mig i ett bad iallafall. i veckan hoppas jag på massor med mammaträffar, träning och kanske rida pålle? kan ju för fan inte sitta och deppa!! tönt ida, nu blir det pusskalas med little W.

vi är fortfarande sjuka här hemma, jag och lill W. men vi har iallafall tagit en promenad, man blir väl frisk av frisk luft? ;) iallafall så är det lite ändrade planer. jag kommer vara mammaledig fram tills 1 maj, inte mig emot alls. förutom att jag sett fram emot att få tjäna pengar, men men får ju mer tid med min fina William. jag och nathan kände att vi fick skjuta upp på det iochmed att vi ska flytta isär och fixa allt runt omkring. då är det bäst att vi fortsätter leva som vi är vana med just nu. så han kommer få ha en jätte mysig sommar med våran fina son, det känns bra.

men det är helt otroligt vad det är jobbigt att separera och allt sånt när man har barn. säger inte att det är lätt som en plätt om man inte har barn men just när man har barn så kan man inte bara sticka iväg så är det klart. vi ska faktiskt ha kontakt för resten av livet så det är oerhört viktigt att vi håller sams och var och en får säga sitt. allt för Williams bästa. vissa dagar klarar vi allt hur bra som helst, andra dagar hatar vi varandra. men nu när vi kommit fram till hur vi ska göra med föräldra ledigheten så hoppas jag att vi kan samsas om allt annat också.

möbler och sån shit är ju kvar att dela upp. vi gjorde en liten lista förut på ett ungefär och jag var helt klart nöjd. dock måste jag köpa soffa och dator.. hm med vilka pengar? nåja, det löser sig! nu ska jag mysa med puss willi.


eh mamma, inte riktigt min grej!

den där 30 dagars grejen var ju bara skit. vilka tråkiga grejer att skriva om och verkligen tråkiga att läsa om.. så lets face reality. jag och Nathan har gjort slut. tänker inte riktigt gå in på varför men kan väl säga att det beror lite på att vi vill leva så olika liv. och då funkar det verkligen inte. självklart var inte det här något som bara hände hux flux utan vi har kämpat så länge, gått på familjerådgivning och så vidare men nu ger vi upp. man kan faktiskt inte kämpa hur länge som helst. så livet känns sådär just nu faktiskt. vi bor ihop fortfarande, jag vill bo kvar här och ska försöka ta över vårat kontrakt så att jag kan bo kvar för att sedan försöka byta till en 2a, denna lägenheten kostar skjortan så jag ska söka bostadsbidrag och bli beviljad det innan vi kan flytta isär. det går sådär att bo ihop, vissa dagar är det inga problem och andra dagar bråkar vi och allt skiter sig. men vi försöker, vi båda vill bara Williams bästa! jag känner mig som en värdelös mamma, som inte kan ge William en hel och lycklig familj.. det är svårt att förklara för samtidigt känner jag att jag gör det enda rätta som lämnar nathan, för William behöver en lycklig mamma.

så alltså ska jag bo kvar, jag kommer inte flytta upp till Västerås. men jag kan alltid flytta dit om det verkligen inte skulle gå att bo kvar. men jag vill inte lämna mitt jobb och mina vänner som jag har här nu. det skulle liksom bli som när jag flyttat hit och lämnade vänner och jobb. så därför vill jag inte flytta hem, jag trivs här och hoppas verkligen att jag ska klara av att bo här själv med William.

något som också känns tungt är att om nathan ska vara pappaledig så kommer jag bara träffa William på helger, och det gör så ont i hjärtat att tänka på det. jag vill ju ha min son hos mig jämt jämt jämt. komma hem till en helt tom lägenhet är sjukt skrämmande. men vet ni vad, jag kommer klara det. allt löser sig, det gör det alltid. tack snälla bästa vän som har varit här i helgen och tagit hand om mig och hjälpt mig! detta inlägg känns egentligen väldigt personligt, kanske inget man borde skriva om?! men jag skiter i det, såhär är det och varför ska jag försöka gömma det? bättre att få skriva av sig, då mår man lite bättre ett litet tag. så nu kör vi, en tung och jobbig period framför oss men vi klarar det.


</3

igår berättade svärmor att hon sett ett par som pierca öronen på sin lilla bebis som såg ut att vara i Williams ålder. och jag kan verkligen inte förstå hur man kan göra det på en sån liten. visst att det är super gulligt, men dom kan inte veta om bebisen vill ha det.. och vad händer om det blir infekterat?! bättre att vänta till barnen blir så pass stora och kan själva fråga om dom får ta hål i öronen. för det är ju något som ska ske på egen vilja. inget föräldrarna bestämmer. eller vad tycker ni?

bjuder på lite gamla bilder.. jag, jag, jag, nathan, jag, jojjs och emz!

känner ni av höstmörkret?
jag får alltid en period när jag går runt och funderar väldigt mycket. tänker på allt som varit och allt som är. vad man saknar och vad man är glad över att man har. just nu tänker jag väldigt mycket på västerås och när jag gick på gymnasiet. saknar verkligen alla mina vänner och familj. saknar att rida och vara i stallet varje dag. att ha alla mina nära och kära i närheten. jag är glad över alla nyfunna vänner och jag är även glad över att jag fått ett sånt starkt band till mina svärföräldrar. och jag är världens lyckligaste över min son, min fina william. jag är glad över mitt och nathans hem, det vi håller på och bygger upp och att vi kommit så långt som vi gjort.

jag är även glad över att jag får lite västerås/stockholm besök snart. först in är Jossa som kommer i början av november och helgen därefter kommer bästa jojjs från stockholm. det behövs <3

nu ska jag nana lite till!

hört talas om detta förut?
det hade inte jag förens idag. William har förmodligen det, ska träffa läkare om ett par veckor. men detta är iallafall tydligen väldigt vanligt bland små barn och det innebär att barnets huvud sidböjer åt höger och roterar det åt vänster. jag har den senaste tiden nämligen lagt märke till att william alltid lutar huvudet åt höger, och är stel åt vänster. detta beror på att ena musklen är kortare än den andra i nacken. det finns ingen riktig orsak till detta utan bara teorier. man tror att det kan bero på barnets läge under graviditen, om barnet t.ex legat tryckt under en längre tid. vilket william gjorde (hans näsa var sne när han kom ut, vilket berodde på att han låg fixerad från v.34). detta kan alltså ha medfört detta. men det är inget farligt och kan lätt "fixas" genom att träna denna muskel. jag ska ha han på mage så mycket som möjligt, och då se till att ha intressanta grejer på vänster sida så att han vill kolla dit och träna upp den sidan. vill ni läsa mer om detta så tryck HÄR.


sne, men söt <3

när jag vart gravid och valde att lämna festlivet för familjelivet så var det många som undra om jag inte skulle sakna festlivet. och jag svarade att jag inte skulle göra det och det står jag fast vid än. tänk att jag har varit nykter i snart ett år och det känns inte ett dugg konstigt. det enda jag kan sakna är att ta en öl eller ett glas vin till maten sådär på helgerna men just att festa och bli full saknar jag inte det minsta, ganska konstigt med tanke på att jag gilla det innan jag blev gravid. tänk att man kan växa upp så snabbt och ändra sig själv och sin livstil. och jag känner inte det där att "nu är allt det roliga slut och livet som tråkig mamma börjar.." jag känner istället att "nu kan jag upptäcka världen och ha roligt tillsammans med min fina familj". tänk vad häftigt att jag ska få visa världen för mig själv och för mitt egna barn. jag ska lära honom saker och visa världen för han. hur ballt som helst! varför skulle livet bli tråkigt för att man blir mamma liksom, det blir ju bara ännu roligare!! det enda är att jag inte kan sticka ut varje kväll och festa järnet men det vill jag ju inte ens. jag kommer säkert vilja dra ut nån gång ibland men det kommer jag ju kunna göra, nathan får väl vara hemma i sånt fall eller om man fixar barnvakt. fast jag kommer nog inte gå ut så länge jag ammar, tänk vad jobbigt att behöva springa och pumpa ut bröstmjölk på krogen bara för att tuttarna inte ska sprängas, nja skulle inte tro det. jag stannar hemma tills lill wez klarar sig utan min mat :-) vad känner ni andra mammor där ute? visst blir väl livet galet skoj med en liten? nu ska jag gå och sussa, nattis!